Efter 3,5 timme sömn skulle jag precis väcka Leo, när han vaknade av sig självt. Tänk om vi kunde ha det såhär varje dag, att han har en sovstund om dagen. En sovstund på plus, minus 3 timmar. Det vore något mina vänner! Varje vaken minut är intensiv när man hänger med Leo, det är full rulle. Skåp ska öppnas, saker ska rivas ut, toaletten ska utforskas, stabiliteten på teven ska kontrolleras, vardagsrumsbordet ska bestigas, alla dörrar ska öppnas och stängas. När allt på checklistan är avbockat måste allt göras om igen.
I älighetens namn tappar jag tålamodet minst en gång varje dag, om vi enbart är hemma en hel dag. Leo är precis överallt, och hur mycket man än försöker så kan man inte säkra allt, och man orkar inte springa efter honom varje minut. Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande. Många trick som ’räkna till 10’ och ’bit dig i läppen’ tillämpas ett flertal gånger per dag. Jag älskar min Leo, han gör mig lyckligare än någon annan, men kan också göra mig tokig. Därför är det så skönt att kunna gå ut och släppa monstret lös på tomten. Nog för att sjuttioelva stenar magiskt hamnar i hans mun, men mycket mer än så behöver jag inte oroa mig för på gräsmattan. Det blir som en mental powernap.
Idag fick vi sällskap på vår gräsmatta av våra härliga grannar. De små blir alltmer medvetna om varandra, eller låt mig ändra förmulering – Leo blir mer medveten om Lova Li, medan hon från första mötet försökt få kontakt. Leo uppmärksammar hellre saker runtomkring honom, än människor, i nya miljöer . Precis allt ska utforskas. Men ju mer vi ses, ju mer intresserad blir Leo. Det gulligaste idag, förutom bilden nedan när det iallafall ser ut som att de leker tillsammans, var när de stod på varsin sida av vår rutschkana och tittade på varandra, samtidigt som de gick runt den, fortfarande mittemot varandra. Runt och runt. Världens sötaste ungar är vad vi har!
