I takt med att Leo blir bättre, så blir jag sämre. Natten har varit hemsk, och då har Leo har sovit hela natten. Igår kväll började jag svettas, fick ont i halsen och täpp i näsan. Jag var tvungen att öppna fönstret och sitta så nära jag bara kunde, som när jag var höggravid förra sommaren och det var så jäkla varmt (en natt somnade jag hängandes mot fönsterbrädan). Natten har inte varit bättre den, varken J eller täcket fick komma nära mig, jag sov konstant med en halstablett i munnen för att inte väcka Leo med hostan.
Varje gång jag vaknade bad jag till högre makter att Leo inte skulle vakna av mitt prasslande med halstabletterna (alltid är det något som låter alldeles för mycket), och det gjorde han inte heller, men däremot tyckte Leo att ljudet av att pappa vände sig lät som hans väckarklocka. Hur dålig man än känner sig, hur mycket man än vill somna om, så kan man ju inte det när man har barn. Det är bara att pallra sig upp och försöka vara en någorlunda rolig mamma, även om jag känner mig som motsatsen just nu. Tur för mig är att Leo verkar vara på ett självständigt humör den här morgonen, då kan jag ligga här i soffan och iallafall dricka upp mitt te och få i mig (läs: dela med mig av) c-vitamin.
