Leo vaknade, enligt hans nya tidtabell, innan klockan sju. Han reste sig och slog mig i ansiktet, Godmorgon mamma, vaaaakna! Med det busigaste ansiktsuttrycket, som bara Leo kan ha. Men glada Leo stannade nog i sovrummet, för efter det följde några timmar med mycket gnäll. Lilleman ville inte äta, inte dricka, inte sova, inte leka, inte krypa. Han ville stå i fönstret och pilla på snörena till persiennerna. Snören har inte får pilla på, den roligaste sorten. Från klockan sju till elva, när pappa J vaknade, bråkade jag med honom om just detta. Att han är envis har aldrig varit så tydligt som den här morgonen. Och att jag har väldigt dåligt tålamod just nu, som ett resultat av min första PMS på säkert två år, blir även väldigt tydligt denna morgon. När pappa J vaknar har jag precis mutat lilleman med en majskrok, och därav sitter han som ett ljus när pappa ser honom. Det är bra att Leo blir så tydligt överlycklig när pappa vaknar, men ska jag vara ärlig hade jag hellre sett att Leo fortsatte så att pappa fick se med egna ögon vad jag har kämpat med.
Nu är detta inte första morgonen Leo är på det här humöret, det var varit såhär sedan han blev sjuk. Självklart är det inte lätt för en liten att hantera att man inte mår bra, han kan ju inte förklara hur han mår. Men Gud så påfrestande det är. Det har helt klart varit stunder då både jag och J vill stänga in oss i ett rum och bara skrika, för att Leo är otröstlig. Därför förstår ni nog att jag bara längtar tills tanden är uppe, förkylningen lägger sig och vanliga Leo kommer tillbaka.
Jag saknar min alltid glada och nöjda Leo!
