Idag hände något som jag trodde skulle ske för länge sedan, så även om jag bävar över hur framtiden kommer se ut så är jag trots allt stolt över att det inte hänt tidigare under dessa 6 månader. Under ett blöjbyte tidigare ikväll hör jag en bekymrad J från badrummet, innehållet i blöjan var inte hans favoritsort om vi säger så. Men han byter den, kanske inte med ett leende på läpparna, men han är väl informerad om att lukten inte kommer bli bättre med tiden, så han gör det för att han dessutom är medveten om att jag inte kommer ta alla bajsblöjor nu (J är inte ett stort fan av den fräna bajslukten som nu blir mer och mer tydlig).
Men så hör jag att det händer något där inne och J protesterar högt, när jag kommer in ser jag att J tagit bort blöjan innan Leo var helt klar. Mellan kväljningarna ber J mig att ta hand om olyckan, vilket jag givetvis gör då jag inte har några problem med varken konsistenser eller lukter. Mitt i allt kommer jag på mig själv skratta åt situationen, åt hur mesig jag uppfattar min sambo just då. Min stackars sambo gillar verkligen inte bajs, men då jag absolut inte kommer ansvara för att ta alla bajsblöjor från och med nu (som J helt helst av allt skulle vilja att jag går med på), så får han lära sig den hårda vägen. Han påstår att han nu är traumatiserad efter denna händelse, haha.
Vad som hör till är att innan Leo föddes var J lite orolig för om han skulle klara av att byta bajsblöjor, men från dag ett har han gjort det (nästan) utan protest, så klart att jag är stolt över honom! Nu måste han upp på hästen igen, som man säger, och byta fler katastrofblöjor, så är han nog snart härdad.
Efter ett ha traumatiserad pappa tog Leo och jag ett välbehövligt bad 🙂
