Klockan fem imorse tyckte Leo att det var dags att pröva vilken metod som är bäst för att väcka sina föräldrar, klockan sju bestämde han att den effektivaste metoden är joller, då vaknar hans föräldrar på bästa sätt och tycker att Leo är otroligt söt. Sedan dess har den sötheten varierat. Att kissa ner bokstavligen hela sig själv under ett blöjbyte är väl inte lika gulligt som när han ligger och skrattar och snackar. Under de två timmarna han orkade vara vaken hann han terrorisera sovande pappa J några gånger, vifta hejvilt med ben och armar (här pratar vi misshandel, inga söta bebisarmar utan styrka), dra i håret, rivas, snackas, skratta. När J (som är van att gå upp vid 11-12) tillslut fick nog av bebisnaglar i ryggen korvade han in sig i täcket och förklarade att han nu isolerar sig själv från oss. Han konstaterade även att vi behöver en större säng här. Då tyckte även jag att det var dags att få terroristen att somna.
Medan han istället drog J i håret somnade han, från en sekund till en annan. Han har en sån otroligt stor vilja för att vara så liten. Även fast ögonen går i kors på honom, vill han inte somna. Genom att tyda skrattet och jollret medan han gör sina ”hyss” så verkar det vara något roligare än att somna om. Och när han väl somnat har han svårare att hamna i djupsömn igen, kan vakna jättepigg för att fem sekunder senare somna igen. Men nu sover han förhoppningsvis i en timma till. Problemet är att nu är jag för pigg, eller något åt det hållet, för att kunna somna om. Dessutom brukar det vara så att så fort jag somnar, vaknar lillprinsen igen och då är jag tillbaka på ruta ett i tröttheten. Jag vet inte vad denna dag i Eskilstuna kommer bjuda på men jag hoppas på något som innefattar en solstol (i skuggan med en Leo på myshumör) och lugn.
