Ikväll har hormonerna tagit över min kropp. Jag har suttit i en känslomässig bergochdalbana, från lycklig till ledsen och tillbaka. Väldigt, väldigt känslosam. Räcker jag till? Hur kommer framtiden se ut? Tar jag vara på tiden? Med risk för att det blir väldigt ett väldigt osammanhängande inlägg vill jag skriva av mig.
Det här året har gått så otroligt fort. Från att vi fick veta att vårt lilla krusbär (som vi kallade honom då) fanns i magen, har allt gått i från noll till hundra. Nu när jag ligger här med min Leo, som bara för nio månader sedan var liten som ett krusbär, har jag ibland fortfarande svårt att ta in att han är min. Att jag ens har varit gravid känns overkligt. Tiden som då gick otroligt långsamt, känns idag som att den gick i blixtens hastighet.
Jag njöt inte tillräckligt av att vara gravid. Jag stannade sällan upp och njöt av nuet. Det ångrar jag nu i efterhand. Jag fokuserade på framtiden, stressade i vardagen för att hinna med. Leta ny bostad, renovera, jobba, tänka på vad jag äter, stressa runt för att hinna med åtaganden, planera mammaledigheten, inte passa i några kläder (det var ett stoort problem där och då). Och på vägen lösa problem som uppstod. Hantera hormoner. Stressa upp mig inför förlossningen.
Att vara gravid är något helt underbart, som ibland såklart är skitjobbigt, men något mer magiskt finns faktiskt inte. Det händer så mycket med kroppen. Känna hur bebisen växer (tillsammans med andra delar av kroppen som ofrivilligt växer), sparkarna (som tillslut bara fokuserar på revbenen). Nu i efterhand kan jag tycka att jag fokuserade mer på de negativa delarna av graviditeten, allt det jobbiga, som man nog lätt gör.
Nu när Leo är här vill jag göra allt för att han ska vara lycklig. Jag vill göra allt ’rätt’. Jag vill också njuta i nuet. Jag vill inte ångra något i efterhand. Något jag skulle ha gjort, något jag inte skulle gjort. Den rädslan har väl alla någon gång. Det gäller allt vi gör nu, men kanske framförallt i framtiden när han förstår mer. Jag vill kunna räcka till åt alla håll. Vilken typ av mamma kommer jag bli? Hur kommer prioriteringarna se ut? Kommer jag vara en bra mamma?
När jag ser min lilla prins är det så mycket kärlek inom mig som vill nå honom, en del av den kärleken kan beskrivas med ord. En annan förklaras med närhet och pussar. Den sista delen finns bara där inom mig, men den kan inte förklaras. Att älska någon så mycket att det gör ont. Man vet att den kärleken kommer aldrig försvinna. Orden och närheten kan med tiden ofrivilligt tyna bort, men kärleken i hjärtat kommer alltid att finnas där. Det är min beskrivning av kärleken till sitt barn. Även fast den inte går att beskriva.
