Vilken stor kille vi har här hemma, idag på BVC visade det sig att han nu väger 4530 gram! Inte konstigt att vi tycker att han växt, det är nästan ett kilo över födelsevikten. Ett härligt bevis på att amningen fungerar och han får i sig den mängd mjölk han behöver. Att amningen fungerar och att viktökningen är så pass bra ska tydligen vara få förunnat för en förstaföderska, så det är jag extremt tacksam för. Självklart har jag haft skitont vid en del tillfällen men utöver det har jag enbart haft ett ynka litet sår på bröstvårtan, inget att gnälla över. Jag håller tummarna att det fortsätter så tills jag slutar amma.
Idag har vi även haft två lyckade premiärer, napp och bärsele. Nappen prövade jag när jag och lillen var i affären och handlade. För att undvika stressen som uppstår med en gallskrikande bebis mitt i en affär tog jag med den. Jag såg tidiga signaler på skrik och gav honom nappen utan större förväntningar, han har aldrig velat ta nappen tidigare, men nu tog han den med glädje och satt så nöjd i sitt babyskydd tills han somnade. Scoore för mamma! I vanliga fall när han blir sådär gnällig har han alltid velat snutta på bröstet, men det blir ganska svårt när man står bland grönsakerna i mataffären. Det är i sådana tillfällen som jag kommer använda mig av nappen. Samtidigt som jag var lättad över att nappen fungerade, kände jag direkt även lite sorg i hjärtat. Det är så mysigt när han vill vara nära och snutta, det är kvalitetstid för mig. Jag känner separationsångesten innan den ens är befogad, jag vill inte bli utbytt mot en napp. Om jag redan nu får ångest över att jag måste konkurrera med en napp, vill jag inte veta hur jag kommer känna i framtiden när jag kommer bli bortprioriterad i de flesta kategorier. Han får gärna förbli en liten bebis som alltid kräver sin mammas närhet. Nu blir det lite för känslosamt så vi släpper det.
Andra premiären var bärselen, även den är guld värd! När vi kom hem från affären ville jag plocka och fixa hemma då vi väntade besök, sådant blir ganska svårt med en bebis i famnen, åtminstone tar allt tio gånger så lång tid och risken att bebis blir missnöjd är stor. Att lägga honom själv går ju helt bort, det är närhet som gäller. Efter bara någon minut i selen hade han somnat och verkade stormtrivas med att ha mina bröst som kudde. Helt plötsligt hade jag två fria händer utan att behöva få skuldkänslor att mitt barn skriker efter närhet. Både bebis och mamma var alltså nöjda.
Dagens finbesök var min moster, mamma och lillasyster som ville mysa med lillen. När jag ser min fina son i någon annans famn och hur han charmar alla, känner jag mig som vanligt extra stolt över att få vara mamma till just den lilla filur. Jag ser så mycket fram emot att ha nya premiärer med lillen och få fler stunder att få känna mig stolt. För tillfället kan en stolt stund innefatta en välfylld bajsblöja, men det är väl inget man stoltserar med inför resten av världen. Jag är helt säker på att vi i framtiden har många stolta stunder att se fram emot ♥
