Jag har brottats med jobbiga skuldkänslor sedan igår. Skuldkänslor över att jag funderade på att resa iväg utan Leo. Mitt jobb ska på konferenserna till Barcelona och jag fick följa med om jag ville. Vid resans tidpunkt kommer Leo vara 5 1/2 månad och då skulle jag alltså lämna honom hemma med pappa J. Men kan jag det? Han är ju så liten. Mina tankar gick från ’Fan vad kul, jag vill med!’ till ’Kan det skada min och Leos starka relation? Kommer jag klara av att vara utan Leo? Hur skulle det gå för J att vara själv? när skuldkänslorna kickade in. Någonstans är jag en trygghet i Leos liv, det är vi båda föräldrar såklart men ibland är det bara tryggheten vid bröstet han kan tröstas av, åker jag iväg tar jag bort den tryggheten. Tänk om han behöver den under de två dygnen jag skulle vara borta?
Jag pendlade mellan besluten, fram och tillbaka. Pratade med J som inte var helt bekväm i situationen heller, han har varit själv med Leo i fyra timmar som längst och kände samma oro som mig. Det handlade absolut inte om att J inte skulle klara det, de skulle ha jättemysigt här hemma, det är jag övertygad om. Men då kommer alla tänk om upp. Tänk om Leo är ledsen och inte kan tröstas. Tänk om han inte tar flaskan just då. Tänk om han inte kan sova utan amningen. Många tänk om.
Jag visste inte alls hur jag skulle tänka i frågan, är det okej att åka iväg från sitt barn så tidigt?. Jag har fortfarande inte rätt svar på det, och alla tänker såklart olika, men jag kommer vänta ett tag innan jag reser utan min son. Mest kanske för min egna skull, jag hade inte kunnat slappna av. Speciellt inte i ett annat land, långt hemifrån. För att lappa ihop mitt mammahjärta, sökte jag på internet om detta. Hittar först artiklar om att det inte är bra för barnet att åka iväg innan denne är 1 år, och där stärktes skuldkänslorna. Skriver av mig i en mammagrupp på Facebook och får bara responsen ”Åk, njut! Det är bra för pappa-son relationen!”. Inte för att detta skulle kunna övertala mig att åka, men det kändes faktiskt bättre att jag inte var en dålig mamma för det. Varför jag skulle vara det fattar jag egentligen inte nu i efterhand.
Det slutade med att jag tackad nej, trots att J tillslut sa att jag kunde åka utan att må dåligt över det. Men hur mycket jag än vill följa med och umgås med mina kollegor, så vet jag att jag själv inte skulle kunna slappna av. Inte i ett annat land, långt hemifrån. Det hade resulterat i många tårar (gråter bara jag skriver detta – att han just nu sover tätt intill mig kan vara en anledning) och dyra telefonräkningar. Nej jag stannar hemma med min lilla plutt och får vänta tills nästa år 🙂
