Jag måste skriva av mig.. Som småbarnsförälder offrar man en hel del sömn, hur mycket är helt individuellt såklart. Leo sover väldigt bra om nätterna men vaknar nu allt tidigare på morgonen. Här hemma är vi två om att vara föräldrar, vi är två föräldrar som dessutom är hemma varje dag. Ja, J jobbar hemifrån och därför har jag alltid respekterat hans sömn, så att han alltid får sova sina 8 timmar. Men nu har jag kommit till en bristningsgräns där jag inte vet om jag resonerar rätt, då vi har olika åsikter i frågan. J jobbar 7 dagar i veckan, hemifrån. Han behöver inte göra detta utan det ingår i hans rutiner, det har alltid varit så. Och när han jobbar så måste han ha sina timmars sömn. Men så undrar jag – när jag börjar jobba, ska jag då kräva av min sambo att jag får de timmar jag anser att jag behöver per natt? Det vet jag redan nu att jag inte kommer att göra, det skulle inte kännas rätt för mig. Kalla det mammainstinkt eller vad som helst, det kännas naturligt att jag kommer gå upp med Leo på helgerna. På helger kommer jag se till att J får sovmorgon, minst en dag. När J är pappaledig har han det viktigaste jobbet i hela världen.
Nu till saken, jag skulle tycka det vore skönt att en morgon i veckan få sova ut. En morgon där jag avsäger mig ansvaret att gå upp när Leo vaknar. En morgon där jag slipper ha dåligt samvete för att jag vill sova ut. Är detta en orimlig tanke? För pappor som jobbar är det väl inte omöjligt att ’offra’ sömn en helgdag? J måste inte jobba varje dag, men han vill och det har jag alltid respekterat. Men samtidigt som sömnen minskar så minskar mitt tålamod att ta varje dag i veckan ta hänsyn till alla andras behov. Att varje dag ha minus på sömnkontot. En dag i veckan borde inte vara helt orimligt att jag får tanka extra sömntimmar? Eller? Varför skulle det vara en självklarhet att den som är ’ledig’ ska ansvara för alla veckans nattningar och morgnar?
