Idag hade vi en premiär på agendan, första gången vi besökte öppna förskolan. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att vi ska gå dit men det har inte blivit av, därför blev jag superglad när vår granne föreslog att vi skulle gå idag. Deras dotter Amélie är drygt tre månader och så otroligt söt, och liten! Jag har så svårt att förstå att Leo någonsin varit så liten. Leo är ju en huligan i jämförelse med en tremånaders när han kryper runt, ställer sig, roffar leksaker och petar på andra med sina starka nypor. Men under sångstunden satt han nöjd och glad i mitt knä, men det förvånar mig inte alls då han älskar när vi sjunger för honom. Kul att vi äntligen kommit iväg till öppna förskolan, Leo stormtrivdes verkligen.
Nu är vi hemma, Leo sover och jag försöker vila bort den hemska huvudvärken som har tagit över min kropp. Ett resultat av vår stressiga morgon, varför händer det alltid något när man har en tid att passa? Ska man bara ut på promenad går allt smidigt, men så fort man ska göra något speciellt kommer den olägliga bajsblöjan och skrikkalas deluxe. Tidpunkten då vi skulle vara utanför dörren stod jag fortfarande i pyjamas och brottades med Leo, som just nu hatar att klä på sig. Han vrider och vänder på sig, ska krypa iväg och gnäller när han inte får som han vill. Med svettpärlorna i pannan kom vi tillslut iväg, till min förvåning fick vi med en packad skötväska och byxorna åt rätt håll.
Ett av Leos favoritställen här hemma är att stå i soffan och titta ut genom fönstret. Idag stod han där och skrattade och vinkade, när vi tittade ut stod där en dam och gjorde detsamma. Hur gulligt!!?
