Nu går dagarna väldigt fort, samtidigt som de kan kännas oändliga. Förstår ni vad jag menar? Dagarna svischar förbi när man måste ha 110% uppsikt över Leo, i hans numer snabba takt, så man hinner inte med mycket annat alls. Samtidigt som läggdags känns så långt bort på eftermiddagen, när energin sinar. Dessutom smälter dagarna ihop, det jag gjorde igår kunde jag lika gärna ha gjort i förrgår. Oavsett vad vi gör om dagarna, vart vi än är, så är Leo precis överallt. Han kryper till andra rum på bara sekunder, drar ner allt han kommer åt, klättrar upp mot allt, kryper in i diskmaskinen, kommer upp på vardagsrumsbordet. Det nyaste buset är att han har kommit i underfund med hur han ställer sig i sin matstol, och detta görs förstås ett par gånger per måltid. Trots att vårt hem är väldigt Leo-säkrat så lyckas han hitta saker han inte ska ha ändå. Det i takt med att han hittar nya sätt att komma åt dem såklart. För envis är han, det är en sak som är helt säker.
Så Leos vakna timmar går bland annat åt att hålla honom ifrån vår tunga spegel i hallen, ta ner honom från bordet, hålla honom från pappas kontor medan han jobbar, ständigt städan undan allt som finns i hans väg. Och att lära honom innebörden av ordet Nej. Leksaker som vi försöker underhålla med är roliga i några sekunder, sedan måste något nytt hända. Det är verkligen ett litet energiknippe, som älskar att busa, som vi har. Han hittar ständigt nya sätt att famkalla skratt, både hos oss och hos sig själv, då han alltid skrattar med en busig min när han är igång. Då de vakna timmarna är väldigt intensiva, Leo sitter inte still många minuter per dag, så går tiden när Leo sover åt att vila själv. Tyvärr ligger bloggen längre ner på prioritetslistan, trots att jag älskar att skriva och visa er vår vardag. Flera gånger per dag tänker jag för mig själv ”det här ska jag blogga om”, men så räcker inte tiden till. Jag vill inte veta hur det kommer se ut när Leo börjar gå, haha…
Men nu är det inte bara Leo som bidrar till busen här hemma, hans pappa är även han väldigt duktig på att hitta på tokiga saker. Som att lära Leo ett alternativ till att dricka ur flaskan, bilden nedan behöver ingen vidare beskrivning. Jag börjar inse att dessa två kommer hitta på massor av hyss i framtiden, till både min förtjusning och motsatsen. Redan nu är det underhållning i världsklass vid middagsbordet.
Efter många smörgåsbitar som mosats sönder i handen och hamnat på golvet, så har Leo knäckt koden hur man tar dessa med nyporna och äter numer dessa småttingar själv. Ögonblicken ens barn tar nya steg i utvecklingen kan man inte undgå att vara världens stoltaste mamma!
