Nu blev jag känslosam (som vanligt).. Ikväll har jag sorterat bilder på min dator, det har ju blivit en hel del sedan Leo föddes, men trots det återkommer jag alltid till en speciell mapp, BB-mappen. Och varje gång jag tittar igenom bilderna gråter jag en skvätt, det är ju väldigt känslofyllda ögonblick fångade på bilder. Det som är jobbigast för mig är att vår älskade prins var så liten, jag saknar verkligen det. Alla åldrar och perioder sägs ha sin charm, och så är det absolut, men jag kan inte låta bli att längta tillbaka till ögonblick som på bilden nedan – en minimini Leo sovandes på mitt bröst. Jag kunde ligga så i timmar (både frivilligt och ofrivilligt) och bara lukta och titta på honom. Ibland tänker jag att jag borde tagit vara på den tiden bättre, som alla sa: tiden går otroligt fort i början. Och det gör det ju verkligen. Helt plötsligt är han snart ett år! Där och då kunde jag klaga på att jag aldrig fick vara ifred, att jag alltid (alltid!) hade en bebis i famnen. Det är lätt att vara efterklok, den tiden får jag inte tillbaka.
Det får mig också att inse att ta vara på den tiden som är nu. Alltför ofta hör jag mig själv önska att Leo ska blir äldre, så att vi kan kommunicera och att utforska minsta lilla vrå av lägenheten inte är lika intressant. Men när han väl är där, äldre, då kommer jag se tillbaka till den här perioden och inse att den inte var så dumt. Vad gör det att han öppnar alla köksluckor och river ut allt innehåll? Eller när han stundvis gör en tokig för att han bara skriker när han inte får stoppa mobilladdaren i munnen. Eller att vi inte kan ha fina saker framme. Oavsett ålder så kommer nya problem. Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Innan vi vet ordet av det kommer åldern då han blandar häxdryck av allt i spritskåpet och behöver hämtning klockan fem på morgonen. Då kommer jag längta tillbaka på dessa, i jämförelse små, problem. Istället för att blicka framåt ska jag bli bättre på att leva i nuet. Lukta en extra gång, uppskatta två extra gånger och pussa tre(tusen).
Imorgon blir den här lilla killen elva månader, om en månad är han ett år. Lika mycket som jag längtar efter vad framtiden har att ge oss, så vill jag backa bak tiden till stunden på bilden nedan. För att uppskatta den där extra gången. Spara lukten i en flaska. Mysa hur mycket jag vill, utan att det blir en brottningsmatch. Jag älskar, och kommer alltid att älska alla versioner av Leo, oändligt. Liten spädis, elva månaders, tonåring eller vuxen spelar ingen roll, alla kommer alltid ha lika stor plats i mitt hjärta. Världens finaste son, när blev du så stor? Sen när firar vi din första födelsedag om en månad? Vart tar tiden vägen?
