Såhär två veckor efter förlossningen vill jag visa hur jag upplever förändringarna i kroppen, att den förändras på alla möjliga vis är oundvikligt. I slutet av graviditeten kände jag mig riktigt jäkla stor och under de två veckor jag gick över tiden växte magen ganska mycket extra och det lämnar ju sina spår.
Det var en konstig känsla att efter förlossningen känna på magen. Den hårda badbollen hade bytts ut mot en degklump, det är faktiskt så magen känns. För det första flyttas magmusklerna när man är gravid så det finns inget där som hjälper till just nu. Efter att ha varit så utsträckt som magen uppenbarligen blir under en graviditet är det ju klart att till övers blir det lite överbliven hud och utrymme som inte längre fylls ut, inga konstigheter egentligen men det blev en verklighetscheck för min del – kroppen kommer inte se ut som innan. Men vad gör det? I början av graviditeten erkänner jag att ångesten över hur kroppen skulle förändras fanns där, men ju längre tiden gick och framförallt nu efteråt är det inte viktigt alls. Kroppen ser ut så efter att ha varit husrum till det viktigaste i livet. Varenda bristning som har smugit sig fram har inte lika stor betydelse när man fått se sitt barn, det kan jag lova. Dessutom drar ju kroppen ihop sig väldigt bra själv efter en graviditet. Direkt efter förlossningen är man svullen mest överallt på kroppen och man börjar undra hur framförallt ens mage och underliv ska kunna återhämta sig. Men nu två veckor efter förlossningen har min kropp dragit ihop sig väldigt bra, jag är förvånad själv. Visst finns degmagen kvar men den blir mindre och mindre och huden drar ihop sig. Jag är väldigt fascinerad över hur kroppen själv jobbar tillbaka på det sättet.
Att kroppen ser annorlunda ut efter en förlossning är väl ingen nyhet, inte heller otippat så känns den också annorlunda. När allt down under svullnar upp som det gör blir det mesta obekvämt och rent av obehagligt. Att kissa, som man ska göra direkt efter förlossningen, var helt omöjligt för mig. Jag vet inte om det beror på svullnaden eller kanske bedövningen men även fast jag kände mig kissnödig gick det inte att få ut något. Att göra number two tog flera dagar för mig, när man gör det behovet används samma ’teknik’ som när man krystar under en förlossning. Så att göra det gjorde inte bara ont som in i h*lvete, dessutom var det som att kroppen sa ifrån när kopplingen till krystvärkarna var så påtaglig. Idag går det såklart bättre att göra båda behoven, men det är inte smärtfritt.
Om man som jag var tvungen att sy lite där nere har man även den faktorn som påverkar smärtan. De första dagarna var jag svullen och smärtan var obekväm när jag rörde på mig, men det gjorde inte så ont att jag inte kunde eller ville gå. Men den smärtan kom några dagar senare. Nu gör det ont bara jag rör på mig, att sitta är ett projekt i sig. Det är något jag inte visar så mycket utåt men inombords vill jag ibland bara skrika av smärta. Dessutom när ska allt läka, bristningar och sår, bidrar det med sin del av smärtan.
Sedan har jag även smärtor i svanskotan och har haft det sedan förlossningen. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, man har ju ont överallt. Men nu när de flesta smärtor blir lindrigare, blir detta inte bättre utan nästan bara värre. Tyvärr så googlade jag symptomen och läser om kvinnor som brutit svanskotan under krystningsskedet. Alltså va? Bryta svanskotan!? Detta har jag aldrig hört förut. Återkommer i den frågan när jag kollat upp vad det beror på.
Oavsett hur ont jag har tar jag lillen före allt. Är det extremfall och jag vill lägga mig i fosterställning ber jag att J tar honom, annars är det smärta som man lite får ta känner jag. Ingen har väl någonsin sagt att det är smärtfritt att föda barn. Klarar man en förlossning (och inte har andra komplikationer) så klarar man smärtan efteråt, det är så jag ser på det iallafall.
Magen sista veckan som gravid 
Magen dagen efter förlossningen 
Magen två veckor efter förlossningen
