I söndags var det alltså Leos dopdag. Efter veckor av förberedelser och planering så var det äntligen dags. Ett bättre väder kunde vi inte fått – soligt och varmt. En duktigare son kunde vi inte haft – glad och lugn, trots väldigt stressiga föräldrar. När vi var klara att åka till kyrkan brast jag i gråt, anledningen var just att Leo varit så underbar när jag irrat runt och knappt umgåtts med honom. Skuldkänslor blandat med en gnutta nervositet och trötthet.
I kyrkan under själva dopet var Leo jätteduktig! Lite gnäll räknade jag med då han precis innan klockorna ringde vaknade och vägrade äta, med de förutsättningarna borde han egentligen vara jättegnällig. Men med en stor orgel som väsnades och alla som sjöng, som är bland det bästa Leo vet, är det klart att han blir på bra humör. Att hänga i mosters famn är ju inte heller fy skam! På det fick han dessutom plaska i vatten, som också är något Leo gillar att göra. Med andra ord är det jätteskoj att vara i kyrkan. Jag läste en tackbön, darrande som ett asplöv men vad gör man inte på sin sons dopdag, och min storasyster läste en bibeltext. Jag är så nöjd med hur allt gick. Leo döptes av min konfirmationspräst. Hela gudstjänsten var jättefin och en speciell doppresent som Leo döptes med gav ett jättefint minne av denna dag. Mer om kalaset och presenterna kommer i ett annat inlägg 🙂
