Jag och lillen är sams igen efter morgonens ståhej. Men egentligen, oavsett hur frustrerande det än är att vara uppe halva natten med en gnällig bebis som varken är nöjd eller vill sova, så är det omöjligt att den frustrationen blir långvarig. När jag fyra timmar senare varken hade mycket energi eller tålamod kvar inom mig, la jag Leo bredvid J i sängen och lämnade över stafettpinnen. Själv la jag mig raklång i några minuter och tankade. Efter den stunden kunde jag återgå till min familj och kärade ner mig i min sons valpögon. Han var förlåten.
Det är inte svårt att älska pyret som ligger här bredvid mig. Jag dog söthetsdöden när jag hörde J prata med Leo under ett blöjbyte ”Jag har fortfarande lite svårt att tro att jag har skapat dig, du är ju så söt”. Jag kan inte mer än instämma, det är fortfarande svårt att intala sig själv att detta är vårt barn, det är inget vi har till låns. Leo kommer vara vårt barn för alltid, och oavsett hur jobbig han än är har ja svårt att tro att jag kommer kunna vara långvarigt frustrerad på denna underbara varelse (jag håller humöret uppe inför natten) ♥
