Idag kändes inte som en ute dag. Att dra vagnen i den här snön är ju ingen höjdare (inte alls!) och Leo är inte jätteroad av att åka pulka. Men en hemmadag har även sina nackdelar, som att Leo har gnällt. H-e-l-a tiden från att pappa J gick in till kontoret, med uppehåll när vi gått in och sagt hej. Ingenting har fungerat annars. Men så fort jag öppnat dörren till kontoret spänner Leo till och får världens leende på läpparna. Så ni kan förstå lyckan när han, efter tre tidigare försök, faktiskt fick stanna kvar där inne och komma till pappa. Det är något speciellt med hela det rummet, förmodligen för att Leo knappt är där inne, då blir det mer spännande att utforska. Och att pappa har hela tre datorskärmar är ju häftigt det med.
Men gnället fortsatte även när J kom ut från kontoret. Gnäll, gnäll, gnäll. Vad vi än gjorde så fungerade det en stund men lika snabbt gick gnället igång igen. Man tycker ju att man borde bli immun mot ljudet efter någon timme, men det blir man inte. Utan man blir tokig, iallafall jag. Ni tappra föräldrar till barn med kolik – jag förstår inte hur ni gör det!
Alla hushåll med barn borde ha ett ljudisolerat rum, så man kan låsa ute ljudet. Om så bara för fem minuter för att tanka tålamodet, för jag gick på reserven denna kväll. Dessa små söta bebisar, de kan verkligen göra en tokig ibland. Tur att man älskar dem så nedrans mycket ändå.
