Jag älskar verkligen att se hur Leo utvecklas hela tiden. Vad det är för utveckling spelar ingen roll egentligen, jag blir lika lyrisk varje gång något nytt händer. Om det är att han lär sig att ta ut och in nappen ur munnen själv, att greppa tag om en leksak, att rulla runt eller upptäcka sina händer. Vad det än är så blir man så stolt. Det är så gulligt när bebisar upptäckter deras kroppsdelar, att exempelvis ha fötter och veta deras funktion är något som är så självklart för en själv. Leo upptäckte sina fötter och har pillat eller stoppat dem i munnen ett bra tag nu. Man vet ju inte om de förstår att det är en del av ens kropp, det kan väl lika gärna vara vilken leksak som helst. Men nu för någon dag sedan så har han dessutom upptäckt att dessa fötter har ytterligare en funktion, som om än är bättre än att man kan mumsa på dem. När han står upp så har han börjat titta ner på fötterna, först såg det ut som att han tappade kraften i nacken men insåg snabbt att han tittade på fötterna, och verkligen studerar dem, samtidigt som han började trampa. Och så börjar han skratta för sig själv, och det är ju klart, tänk att upptäcka något helt nytt som dessutom råkar sitta på ens kropp.
När han upptäcker något nytt/gör något nytt så gör han det hela tiden, så efter ett tag känns det jättekonstigt att han inte alltid gjort det. Har han verkligen varit så liten och styrkelös att han bara legat där man lagt honom? Nu när han tröttnar så kan han rulla eller försöka kråla sig fram, och det har han gjort det ett bra tag, så det känns lite som att han föddes så. Innan jag ens hunnit tänka tanken så kommer han krypa runt här hemma och kunna säga mamma. Då kommer jag istället kunna tänka tillbaka på att han en gång bara kunde rulla runt och bara kunna försöka krypa. Sådant som är så stora framsteg idag! 🙂
