Träningsvärken från helvetet har intagit min kropp, de muskler som igår dammades av efter ett helt år visar att de fortfarande finns där under. Jag är en sån person som måste bevisa för mig själv att jag minsann kan, helst det där lilla extra. Det gäller i allt jag verkligen engagerar mig i. Säger instruktören att vi antingen kan använda en lös vikt med 2,5 eller 5 kilo, måste jag oavsett ta den tyngre. Och även igår, trots att jag var väl medveten om att jag inte har tränat på ett år och inte är i närheten av så tränad jag var innan. Men jag är expert på att pusha mig själv. Men ska man se något positivt i det hela så är träningsvärk bra smärta, det är bevis på att man gjort något bra.
Bra smärta eller inte spelar dock inte mycket roll, inte när man har en viljestark bebis att underhålla och bära. En bebis som vill upp och stå, hoppa och vaggas till sömns. Idag har vi testat att sätta honom i sittdelen på vagnen, mest på skoj för att se vad han tycker. Ännu är han för liten för den men när vi testkörde här hemma satt han ovanligt nöjd för att vara en vagn. Så när han är redo blir kanske vagnen en hit, det kan inte bli värre iallafall 🙂
