Den här morgonen har varit påfrestande för mitt tålamod, topp fem värsta morgnar i Leos liv. Jag vill bara lägga mig under täcket, skrika lite i kudden, somna om och vakna till en glad Leo. Ingenting är hans fel, han har en till tand på gång och är därför förkyld. Inatt vaknade han och var helt täppt och ledsen. Han ville inte sova i sin säng, men bredvid mig i vår säng somnade han direkt, så där fick han ligga kvar. Iallafall tills pappa kom och skulle sova, då brukar han lägga Leo i sin säng, de få gånger han ligger där vid den tiden. Vid halv sex vaknade han igen, ledsen och täpp, men somnade återigen om bredvid oss.
Slutligen gick vi upp vid sju, och där började vår jobbiga morgon. Jag vet inte ens hur jag ska förklara så att ni förstår, det var inget specifikt som orsakade stämningen. För att kortfatta det hela så var det en kombination av trötthet, trots, tandsprickning och förkylning som tillsammans skapade kaos i Leos lilla huvud. Han var bara jätteledsen, sur och gnällig. Ville inte äta, inte leka, inte mysa och absolut inte sova. Vad han än gjorde blev han ledsen, ingenting var bra nog. Han vet nog inte ens själv vad han ville, allt gjordes med uppgivenhet och gnäll. Han öppnade köksluckorna, och grät när han fick upp dem. Han klättrade upp på soffan, och grät när han kom upp. Han ville hålla skeden själv när vi åt frukost, och när han fick det grät han. Han tog fram asken med majskrokar som han gör när han vill ha en, och grät när jag öppnade asken så att han fick ta. Tillslut smittar humöret av sig, jag själv ville gråta för att det blev så jobbigt. Dels det att tålamodet testas till max, men främst för att det är hjärtskärande att se honom så. Nu sover han, äntligen, våra nya perfekta sovrutiner får ligga på is just nu helt enkelt. Jag tröstar mig själv med att det blir bättre när tanden inte längre bråkar. 
