Jag vet inte vad som är värst vid nattningen – en skrikig bebis eller en pigg bebis. En skrikig kan man trösta eller åtgärda problemet. Men en pigg bebis är däremot inte lika ’lättfixat’. Att tråka ut Leo så att han inser att det enda som finns kvar är att sova, kan ta flera timmar. Han hittar något att pilla på, trots att det är mörkt i rummet. Idag räckte 1,5 timme för mig innan jag tog upp honom och vaggade. 1,5 timme med en lugn men pigg bebis som på något sätt aktiverar sig själv, det är jobbigare än det låter.
Nu har jag en hel lista med distraherade saker i sovrummet. Mumintrollen i mobilen över sängen kan Leo få tag i och dra ner: check. Nattlampan med stjärnhimmel är för rolig att titta på: check. Lugn musik är för mycket ljud: check. Spjälsängsskyddet är roligt att dra i: check.
Har bebisar något super-mörkerseende eller så? Själv ser jag knappt konturerna av det lilla huvudet som sticker upp över sängkanten. Just det, det Leo spenderade mest tid på var att dra sig upp med hjälp av sängkanten. Den lille krabaten är jädrans stark, mycket starkare än vad man tro. Rätt vad det är råkar han väl lyfta sig upp och över sängkanten. Hua, vilken hemsk tanke. Det är säkerligen långt kvar tills han kan det i praktiken, men det räcker med att han får nys om hur han ställer sig på knä mot sängkanten (att stå på knä när han stöder mot något gör han redan) så kan han luta sig över. Imorgon sänker vi sängen!
När pappa J nattar kan det se ut såhär. Godnattsagan är ett kapitel från hans nya klockbok (J är en riktig klocknörd!)
