Att bli gravid var inget vi hade planerat, men nu är han så efterlängtad. Hur vi bestämde oss för att bli föräldrar berättade jag här. Vi valde att vänta till efter vecka 12 att berätta för omvärlden, inte ens våra föräldrar visste innan dess. Men nu skulle vi berätta vår stora nyhet för vänner och familj, vilket vi båda var nervösa inför. Nyheten skulle komma från ingenstans så vi visste inte vad reaktionerna skulle bli, tänk om någon skulle reagera negativt? Det behövde nödvändigtvis inte vara menat negativt men den första reaktionen kan bli annorlunda än den som är menad. När det inte är planerat, eller uttalat att man försöker bli med barn, då är det inte heller någon som förväntar sig att höra det. Dessutom är vi först ut i båda familjerna samt i vår vänskapskrets, så reaktionerna har aldrig ’testats’ tidigare. Följdfrågorna om hur vi planerat livet, som vi just då inte hade svar på alla gånger, var jag orolig för.
Men vad gjorde mig så nervös att berätta för omvärlden?
Det finns åsikter om den rätta ordningen man ska följa i livet. Efter examen från högskolan får man ett välbetalt jobb. Gifta sig med mannen i sitt liv och när karriären är säkrad, skaffar man barn. Jag har, och kanske till en viss del fortfarande, delat de åsikterna. Det är den ordningen jag alltid trott att jag skulle följa. Tills nu. Livet förändras, ibland går ödet in och bestämmer åt oss. Att bli gravid som ung, ogift och utan högskoleutbildning, känns inte annat än rätt nu.
Så har vi det med ålder, ännu en punkt där åsikterna är starka och olika. ”Är man för ung är man inte redo att skaffa barn, man är själv ett barn.” Eller? Vart går gränsen att vara för ung? Jag anser mig inte vara för ung för att skaffa barn. Jag tycker inte att det finns en viss ålder då man kan säga sig vara redo. Med mina 22 år anser jag mig själv vara redo baserat på vad jag tycker är viktigare än ålder – så som stabilitet och mogenhet. Viktigare än ålder är att man ska kunna ge barnet en trygg och stabil uppväxt, vara mogen nog för att ’offra’ delar av ens livsstil. Mogen nog för att ta någon annan i första hand. En stabil relation med sin partner är viktigt för mig, jag skulle inte välja att skaffa barn utan att vara hundra procent säker på min relation med J, att vi kan klara svåra stunder tillsammans. Vi kommer stöta på en del prövningar som föräldrar. En stabil ekonomi är enligt mig att föredra, det är en del saker att inhandla inför ett barn och sen ska man försörja både sig själv och barnet. Dessutom känner jag iallafall att jag vill kunna ge mitt barn det där extra, för vill man inte kunna ge sitt barn allt? Hade jag inte varit säker på att vi är redo för allt det, då hade jag idag inte varit gravid i 285 dagar.
När det då kom till att berätta för vår omgivning var vi som sagt riktigt nervösa, men förväntansfulla! Våra vänner fick veta det på olika sätt, något jag tycker är tråkigt är att jag i några undantag inte fick berätta min nyhet själv. En stor nyhet vill man själv kunna berätta för ens nära, den rätten har ingen annan. Att man är gravid ingår definitivt i kategorin ”stora nyheter”. Så de flesta fick veta det från källan (mig och J) och några fick veta det från andra som ansåg sig ha rätten att berätta åt oss. Så ett tips till berörda – skvaller uppskattas inte!
Till våra familjer ville vi berätta för på något roligt sätt, mycket för att jag var för nervös för att bara uttala ord. Jag googlade runt och spånade på idéer, jag ville hitta något att ge som inte skulle ha ett uppenbart budskap. Något som de skulle få och i första ögonkastet vara en vanlig gåva, till något med ett speciellt budskap vid en noggrannare titt. Det finns så mycket idéer där ute om man vill ha ett annorlunda sätt att förmedla nyheter som denna. Till slut hittade jag något som ingen skulle misstänka ha ett dolt budskap, en ask med choklad. Vid första ögonkastet skulle det vara en vanlig ask med vanlig choklad, men vid en närmare titt skulle bokstäverna på chokladen bokstavera en livsavgörande mening. Askarna beställde vi från chokladfabriken. Båda våra familjer blev rejält överraskade över vad de hittade i sina chokladaskar, men väldigt glada över nyheten. Även idag hade jag inte velat berätta det på ett annat sätt, det var perfekt för mig. Gesten gjorde det hela mindre dramatiskt (för min del) än att uttala meningen ”jag är gravid”.
Med facit i hand hade jag inte behövt vara så nervös från första början. Vi stötte inte på några negativa reaktioner från något håll, och det trodde jag innerst inte heller inte att vi skulle få, men rädslan för det fanns fortfarande. Hade jag behövt tackla negativa kommentarer hade jag självklart varit ledsen, men ändå klarat det då vi varit hundra procent säker på vårt beslut. Det är i slutändan vi som ska leva med och ta ansvar för vårt barn, ingen annan.
