Nu är vi hemma igen efter en kort visit i Åbo. Vi åkte dit tillsammans med Jens bror och pappa och träffade hans mamma, moster och kusiner med respektive där. Det var urkul att träffa alla samtidigt, vilket händer typ max en gång om året då alla bor i olika städer i två länder. I sommar kommer alla samlas igen då en av kusinerna gifter sig och det ser jag redan fram emot. Kusinerna står väldigt nära varandra, har samma intressen och så kul tillsammans, det är omöjligt att inte ryckas med i den härliga stämningen. Jag hoppas att Leo kommer vara lika nära sina syskon, kusiner och småkusiner i Finland. Jens kusin har en 3 årig son, samt en till bebis påväg, och han och Leo var så söta tillsammans. Eller ja, Maxi som är otroligt snäll och givmild visade vilken bra storebror han kommer bli och Leo utnyttjade den godheten för att få alla leksaker han ville ha. Förhoppningsvis tar Leo efter sin äldre småkusin och blir lika godhjärtad i framtiden. Men i sin egna takt visade båda intresse för varandra, det ska bli spännande att se hur det blir i somnar när Leo med största säkerhet kommer kunna gå. Och då kommer han inte heller vara minstingen längre med en nykläckt i gänget, vilket jag redan nu oroar mig för. Sannolikheten att jag smittas av en svår bebissjuka är nämligen väldigt, väldigt stor.
Jag önskar att jag kunde säga att vi åkte till Åbo för att bara umgås och ha en rolig helg, men vi alla samlades tyvärr av en väldigt tråkig anledning, nämligen Jens mormors begravning. En sådan händelse är såklart fylld av mycket sorg, men det var en så fin gudstjänst med fin musik. Efter begravningen och fikat begav vi oss till hotellet för att bada, Leo badade för första gången i en barnpool och efter det blev det en sen middag med två sovandes barn, vilket är en lyx för åtminstone oss då Leo oftast håller sig vaken om vi är iväg, trots att han egentligen är jättetrött och då handlar middagen om vem som ska äta ståendes. Men nu kunde vi äta i lugn och ro och umgås.
Morgonen därpå var det dags att åka hem. Klockan var ställd, med sommartid inräknat och vi åkte till hamnen, som visade sig vara helt tom. Vi är ensamma i bilkön och incheckningen har inte öppnat. Då inser vi att våra klockor har ställt om sig själva, och då vi själva ställde fram klockan innan vi somnade så var vi en där en timme innan incheckningen ens skulle öppna, och då två timmar innan båten skulle gå. Där och då var det inte alls kul när man visste att vi gick miste om en hel timmes sömn, vilket hade gjort stor skillnad när man enbart sovit tre. Att Leo bajsade när vi stod där i kön och att jag fick byta den blöjan bakom ratten var pricken över i:et. Men det är något vi kan skratta åt nu! Den blöjan blev även startskottet för det bajsmaratonet som följde under båtresan. Sju bajsblöjor blev det under dagen, men lilleman mådde inte dåligt i övrigt och det var skönt, speciellt när J och hans bror plötsligt blev sjösjuka när vi kom ut på öppet hav och det gungade rätt så mycket. Så medan bröderna gick ner och la sig i hytten åt jag och svärisarna buffé. Konstigt nog tyckte jag själv inte att det var jobbigt när det gungade, jag som har ett ganska stort kontrollbehov och vanligtvis hade mått väldigt dåligt på grund av att helt omöjligt kunna påverka huruvida båten flyter eller sjunker (min största rädsla). Jag tror att mitt undermedvetna på något vis kompenserade för att J mådde dåligt. Att vi åkte på dagen hjälpte förstås. Men vi kom fram (såklart) och nu är vi hemma igen!
Hela kusingänget med respektive (Jens brors sambo saknas) och barn. Hur gulligt är det inte att Leo håller i Maxi!
