Detta skulle publicerats i tisdags, innan strömavbrottet som släckte ner hela Vimedbarn
Med en alldeles för pigg Leo gick jag upp imorse, alldeles för tidigt för att vara Leo, med på tok för få timmar sömn i bagaget för min del. Ganska snabbt blev han trött igen och vi båda somnade på soffan. Vi sover i vad som känns som 10 minuter, men som i själva verket är flera timmar, och jag vaknar av ett duns. Leo ligger inte bredvid mig på soffan, utan på golvet! Snabbt som bara den tog jag upp honom och J kommer ut helt nyvaken och undrar vad som hänt. Leo gnällde till men inte mer än så, om det var någon som grät så var det jag. Usch en sån hemsk känsla att veta att Leo vaknat men inte väckt mig, puttat ner kudden som ska förhindra honom att ramla ner och själv hamna på golvet. I motsatt riktning från hur han låg bredvid mig. Att lilleman är rörlig nuförtiden är vi väl medvetna om, han kommer dit han vill även fast han inte kryper korrekt. Men nu kommer jag absolut inte våga sova med honom på soffan. I sängen ska ännu större kuddbarriärer byggas när vi sover där. Leo väcker alltid oss när han vaknar, men ska han vakna utan att låta kommer jag börja sova med en öga öppet. Vår säng är riktigt hög, som tur är har vi en låg soffa, men det var centimeter från att han förmodligen skulle slå i huvudet i soffbordet. Usch, nu vill jag nästan bara glömma den här första gången Leo ramlar så att det kunde gå illa. Jag vet att det här inte är sista gången han gör illa sig, men om jag vet om att jag kunde förhindra det kommer samvetet alltid skrika till.
