Små barn, små problem. Stora barn, stora problem. Det är så man säger eller hur? På bara några veckor har Leo växt och utvecklats så mycket, allt går fort nu. Bokstavligt talat, han flyger fram här hemma. Sist vi var på gymmet kunde Leo inte krypa, inte ens sitta helt om jag minns rätt, fastän att han hade viljan och blev sur för att han bara låg ner. Då var ’problemet’ att jag inte kunde träna för att han bara gnällde. Nu är ’problemet’ istället att han rör sig överrallt. Kryper på andra mindre bebisar som ligger ner, tar andras leksaker och ska visst också hålla i hantlarna som mamma håller i. Nu när han för sig framåt är det svårare att styra honom. Mycket svårare, haha. Men det gick hur bra som helst, för det mesta satt han nära mig med sin älskade vattenflaska. Och jag fick träna, woho!
På vägen hem tänkte jag svänga förbi affären medan Leo ändå sov, en skön liten promenad skulle vara skönt efter träningen. Trodde jag åtminstone, herregud vad jag fick slita för att komma hem. Vägarna var slaskiga och inte plogade för fem öre. Att dra vagnen i snö var jobbigt men jag upplever att slask är värre. I jämförelse var gympasset en uppvärmning till den 30 minuter promenaden hem. Nej, nu håller vi oss inne idag!
Väl hemma, jag med varsin sjö i skorna och genomsvettig och Leo nyvaken och torr (det är ju det viktigaste), var det lunchdags. Vid matbordet upptäckte Leo ett nytt trick med hans stol – man kan skjuta ut den. Så jag fick varva att ge mat med att dra in stolen. Medan talesättet säger att man lär sig något nytt varje dag, så lär sig Leo sjutton nya saker varje dag. S-t-o-p-p-a tiden!
