Mamma till prins Leo

Så nu ska jag försöka sammanfatta min förlossningsupplevelse så gott det går. Allt är ju inte glasklart, till exempel var min tidsuppfattning lika med noll. Som tur är finns journaler där barnmorskorna skriver in alla händelser och tidpunker. Att förlossningen skulle ske den 9 juni visste vi redan då jag skulle bli igångsatt den dagen, jag hade då gått över tiden två veckor. Så jag spenderade dagen innan med att vila upp mig och förbereda inför kommande dag, kolla att det sista var packat osv. Dagen blev till kväll, och kvällen till natt men jag kunde inte somna. Jag tog ett långt skönt bad då jag visste att det kunde ta upp till åtta veckor innan det kommer få ske igen (pga. infektionsrisken efter förlossningen). Klockan 03:00 , efter att J tjatat i timmar på att jag måste gå och lägga mig, kommer det värkar från ingenstans. Bokstavligen minuterna efter att jag har lagt mig i sängen känner jag oregelbundna starka molande värkar i mage och rygg. Som riktigt jobbiga menssmärtor. Men eftersom jag var så inställd på att bli igångsatt tänkte jag inte så mycket på att det var riktiga värkar, så jag försökte somna utan resultat. Men ju fler värkar som kom började jag förstå vad som hände. Jag varvade att vrida mig i sängen med att springa på toaletten, trycket nedåt var så påtagligt att jag inte vågade lämna badrummet på flera timmar den natten. Jag sa åt J att han skulle gå och lägga sig, oavsett vad det var för värkar skulle vi ändå bli igångsatta, då är det bra att iallafall han är utvilad. Så han varvade sömn med att hjälpa mig. Hämta saft, sätta TENS på ryggen, uppmuntring och stöd. Den natten gick väldigt långsamt och jag ville bara att det skulle bli morgon så vi kunde ringa förlossningen och få en tid för att komma in. Smärtorna gick snabbt utför och snart hade jag redan regelbundna värkar som kom var tredje minut och höll i sig i ca 50 sekunder. Runt klockan 08:00 väckte jag J, då kunde jag varken ligga i sängen eller sitta på toaletten, utan då var det lutandes mot sängen med panik i blicken. Ring förlossningen och säg att vi kommer. Nu går det inte längre.

J ringer förlossningen på Södra BB som var vårt första val och förklarar läget – att vi skulle bli igångsatta idag men att värkarna har satt igång av sig självt under natten och nu är de regelbundna och riktigt jobbiga. Svaret blev att de hade fullt, men vi skulle ringa SÖS BB då det var där vi skulle bli igångsatta. SÖS BB hade plats och vi skulle komma in två timmar senare. J försöker få ihop våra väskor samtidigt som han ringer taxi och försöker få mig att bli klar för avfärd. När taxin kommer sitter jag fortfarande på toaletten med ett sådant enormt tryck nedåt och jag kan inte se hur denna resa ska kunna genomföras. Chauffören står snällt och väntar på att jag ska känna mig redo, jag är så tacksam över hans förståelse. Själva resan är jag inte anträffbar alls, jag försöker enbart fokusera på att inte vara otrevlig mot J eller den snälla chauffören. När vi kommer in till förlossningen vill jag bara börja gråta, delvis av smärtan men också för att nervositeten slår in. Nu var det verkligen på riktigt. Efter det har jag inte allt helt klart för mig gällande händelseförloppet. Så fort vi kom in på rummet slår jag av omgivningen och fokuserar på mig själv. Tur att förlossningsjournalen finns.

10:14 Vi blir inskrivna på förlossningen och jag har inga höga förväntningar på att det gått framåt alls, jag var nästan rädd att de ska säga att jag inte alls har riktiga värkar. Till min förvåning säger barnmorskan att jag är öppen 5 cm. Då fick jag lite extra energi i kroppen, hade jag klarat 5 cm hemma så pass ’bra’, hade jag en positiv inställning till att resterande 5 cm skulle gå smidigare än vad jag tidigare tänkt mig. Jag får ligga med CTG en stund och allt såg bra ut.

10:35 Efter CTG var det verkligen dags för smärtlindring, det jag sett fram emot sedan 03:00. Jag får börja med lustgas/syrgas delat 50/50 och till en början vågar jag inte suga i mig alltför mycket, då jag hört att man kan bli illamående, men när jag väl kommit in i det kan jag knappt sluta. Jag får även TENS på ryggen vilket är såå skönt under värkarna när man får full effekt. På magen får jag en värmekudde som jag ganska snabbt tog bort då det blev mer obehagligt.

12:40 Jag har riktigt, riktigt (!) ont så barnmorskan föreslår att vi ska pröva akupunktur, något jag innan förlossningen aldrig ens haft en tanke på att prova. Jag får 7 st nålar under magen, i huvudet och på fötterna (om jag minns rätt). Hur mycket detta hjälpte vet jag inte, det blev ingen märkbar smärtlindring vad jag minns, men jag var i en position där jag sa ja till allt som erbjöds.

13:01 Jag kräks för tredje gången och får inte i mig mycket vätska (i min lilla bubbla känns det som att jag dricker flera glas saft, men i verkligheten drack jag tydligen några små klunkar), så jag får dropp.

13:30 Skiftbyte på förlossningen och J försöker på ett skämtsamt sätt muta kvar den underbara barnmorskan som under förmiddagen tagit hand om oss, hon förstod mig verkligen utan att jag ens behövde uttala ord. Jag är väldigt tacksam över att jag fått så bra barnmorskor under hela tiden på förlossningen, i mitt fall ville jag inte prata mycket alls utan fokuserade mycket inåt. När jag har ont vill jag oftast inte prata och jag hatar när någon försöker få mig att göra det. Då är det viktigt att i en sådan känslig situation som en förlossning faktiskt är, att ha människor runtomkring som respekterar det. Så pluset i kanten var helt klart barnmorskan som bara förstod mig och föreslog ny smärtlindring precis när jag behövde det. Den nya barnmorskan och undersköterskan skulle följa med tills Leo var ute, men deras skift tog slut precis när han kom ut, tur att förlossningen inte tog längre tid för då skulle det vara skiftbyte under krystvärkarna. Det hade inte varit populärt hos mig.
Den nya barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är öppen 8-9 cm.”Vet ni vad, jag tror att ni kommer bli föräldrar snart” sa hon (enligt Jens, jag lyssnade inte mer än jag behövde).

14:40 Med lustgasen och TENS kommer jag långt gällande smärtan, men trycket nedåt blir mer och mer påtagligt (det känns som att jag måste gå på toaletten och göra nummer två hela tiden) så barnmorskan föreslår PDB som är en bedövning i slidan. Då vattnet ännu inte har gått är de tvungna att ta hål på hinnan för att kunna lägga bedövningen. ”Ska dom bedöva en häst?” kommer jag ihåg att jag tänkte när jag tyvärr kollade ner på sprutan när de skulle bedöva, och det gör h*lvetes ont när de sticker men bedövningen hjälpte mot trycket till en viss del iallafall. Dock kan man inte undkomma smärtan helt när man föder barn såklart.

Denna mössa hängde barnmorskan på väggen framför mig, lite extra motivation att klara värkarna. Snart skulle den mössan pryda mitt barns fina huvud!

16:10 Jag undersöks och är fortfarande öppen 8-9 cm, alltså går det långsammare nu i jämförelse med tidigare. Jag har förbaskat ont och kan inte slappna av alls. Värkarna är väldigt täta men jag klarar de flesta med hjälp av TENS och lustgasen, dock är trycket nedåt så obehagligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag ville gå på toaletten ett flertal gånger men barnmorskan sa att det var barnet som trycker på, av någon anledning trodde jag inte på henne och tänkte ”det är inte mitt problem om jag bajsar på mig nu”, så trevlig var jag i tankarna. Barnmorskan frågar om jag vill ha EDA (epidural) och SJÄLVKLART vill jag ha det, jag vill ha all smärtlindring som finns.

Tummen upp för lustgas, den hjälpte mig verkligen att klara värkarna

16:50 Narkosläkaren kommer och för att hon ska kunna lägga EDA måste jag ligga i fosterställning på sidan. Jag ville egentligen inte röra mig alls på grund av smärtan men jag fick klart för mig att vill jag få smärtlindringen måste jag. Jag får instruktioner att ligga helt stilla, jättelätt under värkarna i den ställningen vill jag säga, med en stark ironisk ton. Själva sticket och allt dem gör märker jag inte alls, värkarna tar all min fokus. När epiduralen börjar kicka in blir jag heelt avslappnad. Jag minns att jag bara låg där och kände hur min kropp liksom domnade bort. Smärtan under värkarna kändes men mellan värkarna kunde jag verkligen slappna av och vila, efter flera timmar utan vila behövdes verkligen detta. EDA får högsta betyg av mig!

Förlossnings-selfie! Efter EDA kan jag återigen le och tycker livet är en gnutta härligare än tidigare

17:24 På grund av EDA avtar mina egna värkar en aning så jag får värkstimulerande dropp. För att hjälpa bebis nedåt tillämpade vi tyngdlagen, så jag fick stå på knäna i sängen och luta mig mot sängkanten. Den ställningen var riktigt, riktigt skön minns jag. ”Älskling glöm det jag sa imorse om att jag inte ville ha fler barn, det här var inte så farligt” sa jag till J som blev orolig, jag var ju långt ifrån klar med smärtan då krystvärkarna ännu inte hade gått igång. Men i mitt huvud kommer jag ihåg att jag tänkte att det värsta var över, jag hade klarat hela dagen av smärtsamma värkar och nu känner jag att jag har kontroll igen. Det skulle bara bli skönt att få krysta snart.

17:42 Jag var äntligen öppnad 10 cm och det var så j*vla skönt att höra, då det hade stannar på 9 cm i flera timmar. Jag hade även egna värkar igen och värkstimulerande dropp tas bort. Nu ska bebisen ner ytterligare innan det är dags för krystvärkar.

19:25 Jag har varit helt retraherad i nästan 2 timmar utan att några krystvärkar har satt igång, så jag får återigen värkstimulerande dropp. Jag får ’provkrysta’ lite för att trycka ner bebisen ytterligare och sätta igång de riktiga krystvärkarna. De sänker smärtlindringen i EDA så att jag ska känna krystvärkarna.

19:55 Krystvärkar! Jag måste ge upp min älskade lustgas som jag mer än gärna hade använt även i detta skede. I journalen står det ”Framkrystas med lätthet”, men det är väl inte riktigt min uppfattning. Det tar ett tag innan jag krystar rätt och därav tar det längre tid. Jag frågar barnmorskan om det ens händer någonting men tror inte på hennes svar att det går jättebra, det känns som jag krystar och krystar men att han sitter fast. Efter att ha krystat i evigheter utan att ens huvudet hade tittat ut, behövde jag bevis att han var på väg (av någon anledning litade jag fortfarande inte på barnmorskan) så jag frågade om man såg huvudet och om jag fick känna. I ett helt ’nyktert’ tillstånd hade jag aldrig ens tänkt tanken att vilja känna efter mitt barns huvud i mig, men där och då behövde jag det. När huvudet skulle ut kändes det som att jag sprack från Ysta till Haparanda, värre smärta kommer jag nog aldrig uppleva. Jag krystade allt vad jag hade för att få bort smärtan, varenda blodkärl i huvudet var på bristningsgränsen. Men några värkar till så var han ute!
För att klara hela krystningsmomentet hade jag min kära Jens som hela tiden peppade mig och berättade hur duktig jag var, att ha honom där under hela förlossningen var superviktigt för mig. Utan honom där hade jag inte klarat det, åtminstone inte alls lika bra. När jag inte ville eller kunde prata så var det alltid han som förstod mig och förde min talan, det var han som tvingade i mig vätska, det var han som höll koll på mina värkar och hjälpte mig att styra styrkan i TENS och påminna om att sluta med lustgasen när värken var över. Han var min trygghet i det rummet, bara av vetskapen att han var där visste jag att allt skulle gå min väg.
För att klara själva krystningarna var barnmorskan min trygghet. Det var hon som sa när jag skulle krysta, när jag absolut inte fick krysta och när jag skulle andas, hur jag skulle andas. Jag har verkligen haft en positiv förlossningsupplevelse på grund av alla personer som var i det rummet.

20:41 Världens finaste barn föds, 3740 gram och 52 cm kärlek! J gråter glädjetårar och klipper navelsträngen, sedan läggs han på mitt bröst och jag är i chock över att jag faktiskt har fött barn. Efter 11 timmar på BB går det upp för mig. Jag klarade det! Självklart var det världens finaste kille som låg där och tittade på mig. Vilken känsla att träffa sitt barn för första gången. Obeskrivligt magiskt! Ni som varit med om det kan förstå vad jag menar. Kärlek vid första ögonkastet. 

Skiftbyte på förlossningen direkt efter att han lagts hos mig och moderkakan var ute. De nya barnmorskorna undersöker mig och konstaterar att jag måste sys, något annat förväntar jag mig inte egentligen, ett barn har nyss tittat ut. Självklart vill ingen spricka, men gör man det sys det ihop och det läker. Ingen big deal kan jag känna nu, även fast det var en fasa inför förlossningen. Det är mycket man oroar sig för innan som är så obetydligt där och då. Att sy var inte superskönt måste jag erkänna, men jag fick använda min vän lustgasen och mysa med min bebis, lyckoruset var på sin topp med andra ord. När det var över fick vi in den efterlängtade fikabrickan, Leo fick snutta på bröstet för första gången och vi fick pusta ut.

Efter en välbehövlig dusch för att få bort blod, svett och tårar fick vi veta att BB-hotellet var fullt (såklart!) och att vi skulle få ett provisoriskt rum på förlossningen. Vår illusion av ett hotellrum där vi kunde landa, med en skön säng att mysa i hela familjen och bara njuta, blev inte riktigt vår verklighet. Istället fick vi dela ett rum med en annan nykläckt familj, sängen var en typisk oskön sjukhussäng, J fick välja mellan att åka hem eller sova på en filt på golvet och bebisarna väckte ständigt varandra. Det var inte den atmosfär vi hade förväntat oss, men vi överlevde den natten också.
Den natten sov jag knappt, trots att jag varit vaken i 36 timmar och gått igenom en förlossning. Jag var hög på endorfiner (och bebisarna väckte som sagt ständigt varandra). Jag ligger bara och tittar på honom och försöker förstå att han är vår. Jag försöker att i mitt huvud bearbeta allt som har hänt under det senaste dygnet. Vilken perfekt unge. Vi är föräldrar till denna perfekta unge.

Dagen därpå får vi äntligen ett rum på BB-hotellet och äntligen kunde vi stänga dörren om oss och vara ensamma. Rummet var superfint, vi njöt av vår lilla Leo, hade fantastiska barnmorskor tillgängliga dygnet runt och det serverades dagens alla måltider på samma våning, och riktigt bra mat dessutom, ingen typisk sjukhusmat. Den vistelsen på två nätter var riktigt bra för två nyblivna föräldrar! Perfekt att ha allt tillgängligt och serverat så att vi inte behövde tänka på annat än vår lilla skatt.

Såhär i efterhand är det så skumt att kolla i förlossningsjournalen och tänka sig tillbaka. Från mitt perspektiv var tiden obetydlig, klockan var inget jag hade koll på alls. När jag ser i journalen är det flera timmar mellan en del händelser, men i min bubbla kändes de som minuter. Jag kommer ihåg när barnmorskan ibland sa att hon kommer tillbaka om en halvtimma och sekunderna senare (i min bubbla) stod hon där igen. Jag prövade betydligt mer smärtlindring än vad jag tänkt, men jag var inte i tillstånd att neka det som erbjöds, kunde det ta bort smärtan ville jag ha det. Jag förstår inte varför man strävar efter att föda så naturligt som möjligt av anledningen att man då anses starkare. Varför vill man ha ont? Är man tuffare ju mindre smärtlindring man har tagit? I min värld är det ren dumhet, det räcker med att man ska krysta ut en mindre melon, medan jag gör det vill jag känna så lite smärta som möjligt.

Att föda barn var det häftigaste jag varit med om. Det kände jag under förlossningen, direkt efter och nu en månad efter. Hela upplevelsen ger mig en superkvinna-känsla utan dess like, jag är så stolt över mig själv. Jag har fött barn! Min upplevelse var så pass bra att jag absolut kan tänka mig föda barn igen. Jag hoppas inte att min berättelse har skrämt någon, det är absolut inte min tanke. Ja det mesta gör ont och det är den värsta fysiska smärtan man någonsin kommer känna. Ja man kan spricka och ja det är läskigt att inte ha kontroll. Men det finns väldigt bra smärtlindring, barnmorskor som vet vad de gör och det får man lita på. Spricker man, så läker man ihop igen. Bajsar man på sig under förlossningen, så märker du inte ens det. Kontrollen, ja den får man bara släppa och lita på sin kropp. Den vet vad den gör. Att föda barn är supercoolt och allt annat betyder ingenting när man har sitt barn i famnen. Det kan jag lova! ♥