Ni vet när man är sjuk och egentligen bara vill lägga sig under täcket och sova. Ni vet när man dessa dagar har en litet energiknippe att underhålla och ansvara för, som denna kväll tydligt visade hur trotsig en snart elvamånaders bebis kan vara. Och när man dessutom godkänner att J åker iväg på grabbkväll just denna dag, ja då är man väldigt glad att höra honom komma hem och därmed slippa natta det lilla monstret. Även om jag hade mått fysiskt bra skulle denna kväll ha varit påfrestande, men det är sådant som hör till föräldraskapet och därför hade jag hanterat det. Men idag mår jag inte bra, förkylningen och svettningarna blir bara värre, konstigt nog visar tempen en bra bit från feber, medan jag själv upplever det som att jag är ett portabelt element.
Men men, nu är J hemma och Leo sover. Jag sitter i soffan och trycker mig mot det öppna fönstret för att kunna andas (jag har jättesvårt att andas när det är varmt i ett rum och jag är täpp i näsan) med en chipsskål bredvid, det är jag värd efter idag. Sen ska jag gå igenom ett paket som jag och Leo hämtade ut tidigare idag, innan det blev kaos. Då blev det ännu en mysig promenad i solen med Leo framåtvänd, till hans glädje serverades det mandariner även idag och det är så mysigt när han blir helt till sig medan jag skalar, mumsar i sig biten med ett stort leende och piper till när det är slut. Trots att han sitter framåtvänd och dessutom inte går att direkt konversera med, så pratar jag med honom och han ’svarar’. Det kommer bli så roligt när han kan prata, eller åtminstone göra sig förstådd, så man vet vad han egentligen har att säga. När dessa än så länge enkelriktade konversationer blir tvåvägs, det ser jag fram emot. Brås han på sin far kommer det finnas oändliga kombinationer av konversationer, om det är någon som kan prata mycket, med sig själv om han så måste, så är det min kära pojkvän. 
Hämta stort paket utan bil? Inga problem!
