Just nu följer jag två serier rätt så slaviskt – Blacklist och Revenge. Men nu måste jag vänta en vecka mellan varje avsnitt, tills nya avsnitt ska komma ut. Så för att slippa slötitta på ointressant tv så letar jag nya serier att följa. Efter att Leo är nattad är det skönt att sätta sig i soffan och ha sin egentid.
Nu har jag helt slumpartat hittat en gammal serie jag fastat för nu – Drömmen om ett barn. Den handlar om ofrivillig barnlöshet och vägen, som är olika lång för alla, till att få ett eget barn. Jag blir så känslosam av att se dessa människors resa, alla som är helt olika. Jag sitter och storgråter till varje avsnitt, speciellt när de visar en nykläckt liten bebis. Gråter ännu mer nu bara att tänka på det, vad är det med mig? Jag kan ju relatera till lyckan de beskriver och jag känner även en extra tacksamhet till att Leo finns här hos oss. Även fast graviditeten var oplanerad så betyder det inte att den inte var efterlängtad hos mig, jag har alltid velat ha barn. Jag minns när jag var liten, kanske 5-6 år, och hade en docka jag alltid hade med mig. Jag hade vagn, bilstol, blöjor, mat och tog hand hand om den. Det är första minnet jag har av att ’vilja vara mamma’. Nu när han är här och är hela 5 månader (!!) vill jag ibland spola tillbaka tiden till förlossningen och få återuppleva den där nykär-känslan. Världens bästa känsla.
Min nya absoluta favorit, sådär kan-inte-behärska-mig-gott, har nu tryckt i mig hela kakan själv!
