Min energitank är slut. Lillprinsen har testat sin mammas tålamod vid sömnbrist sedan tidig morgon. Inatt har han sovit oroligt, vägrat vanlig napp och gnällt om han inte fått snutta på bröstet. När J äntligen vaknade tog han med sig gnällspiken och jag fick några extraminuter för mig själv i sängen, lyx! Under dagen fortsätter missnöjet och även fast han var jättetrött ville han vill absolut inte ligga själv, alternativen jag har haft är att ha honom i famnen och vagga (men absolut inte sittandes eller liggandes) eller att agera mänsklig napp. Inget alternativ har varit bättre än det andra. Efter någon timmes kånkande somnar han in i djupsömn och jag lyckas lägga honom i sin säng, han vaknade lagom till att J kom ut från kontoret och kunde ta honom. Jag var som allergisk mot gnälljudet som hördes via babyvakten. Min irritation fick nytändning när J stoltserade med hur snabbt Leo somnade om under hans övervakning. Även om det inte är illa menat så är det sista man vill höra, när man själv kämpat i timmar, hur någon annan kunde göra det snabbare. Att tålamodet är på bristningsgränsen efter dessa timmar hjälper inte heller. Vid det sinnesståndet finns det inget bättre än att gå in i ett mörkt sovrum, stänga dörren och lägga sig en stund i sängen. Tänka på bra stunder där man tänkt ”vad livet är underbart”. Här ligger jag nu i sängen i ett mörkt sovrum, dörren är stängd och jag tänker på min förlossning. Lyckoruset att för första gången pussa på min son. Med det minnet tankar jag nu energi och tålamod för att gå ut till mina killar. Djävul-mini-me på vänster axel triggar min glädje för att J nu kånkar runt på en liten Leo som återigen har vaknat. Jag tror det är dags att förlåta den lille och agera mänsklig napp. Idag hyser jag stor respekt för er ensamstående där ute!
En lyckokaka jag fick för ett tag sedan som jag tänkte tillämpa nu
