Att vara på landet är så otroligt skönt! Känslan att packa bilen och åka dit det knappt finns mottagning på telefonen, till en plats där man släpper vardagen (och kontakten med omvärlden). Det är landet. Vårt smultronställe. Ta det lugnt, umgås, äta gott, bada i ån och i badtunnan, ligga i en solstol. Och så är det helt knäpptyst. Nu har jag dock varken badat eller legat i en solstol, men det har ju sina förklaringar. Vi, och framförallt Leo, har myst med sin morfar och moster som också var där.
Då vårt landställe är relativt nyköpt så finns det även en hel del att göra för att det ska vara som vi vill ha det. Förra året köptes även grannhuset så nu ska de två tomterna förenas och bli en. Lite att göra med andra ord. Årets projekt, som ännu inte är klart, är att bygga staket mot vattnet. Jag har varvat att jobba med att göra bebis nöjd under parasollet. Vi märker nu när L är här att allt verkligen tar dubbelt, kanske trippeln så lång tid än beräknat. Men å andra sidan så finns det inget bättre än min Leo, så om staketet tog tio gånger så lång tid för att istället mysa med honom, hade det inte gjort något. Jag antar att jag blir lite extra kärleksfull när han ligger så sött bredvid mig här i sängen, på plats under staketbygget var jag kanske inte lika nöjd över att han bara skrek och skrek när någon annan ville vakta och bebismysa. Sådana tillfällen önskar jag verkligen att han kunde ligga själv i vagnen och sova en stund och inte krävde att ständigt bli buren. Samtidigt som det är en mysig tanke att han vill vara nära oss, hur jag resonerar i frågan beror på i vilken situation jag befinner mig i för tillfället som ni märker.
