Jag tänkte berätta hur vår resa började, hur vi fick veta att vår lilla skatt existerade och hur vi bestämde att den framtid vi lever i idag skulle se ut som den gör. För i början var ingenting självklart.
Att få veta att jag var gravid var den mest otippade och läskiga upplevelse i hela mitt liv. Jag själv hade inte reflekterat över att jag kunde vara det överhuvudtaget, utan det var under en vanlig torsdagsmiddag som Jens kommenterade min trötthet med ”Är du gravid eller?”. Jag hade då enligt honom haft ett ovanligt häftigt humör och varit tröttare än vad jag normalt är. Då jag inte hade en tanke på att möjligheten fanns att jag kunde vara gravid, för jag är en trött tjej med humörsvängningar, var jag snabb med att svara Nej på frågan. Men av någon anledning kunde jag senare den kvällen inte släppa hans kommentar, så jag letade i min medicinlåda och hittade ett graviditets-test som legat där i evigheter och för att få saken ur världen skulle jag bara ta testet och gå vidare med livet. Men istället för att det starka minustecknet så dök det upp ett svagt plustecken på stickan, vad i h*lvete tänkte jag med en skräckblandad förtjusning, jag visste att jag och J hade olika syn på när vi vill ha barn och jag insåg väldigt fort att om detta test talade sanning, hade vi en del att ta itu med. Jag gick och la mig utan att berätta något, jag ville ta köpa ett nytt test dagen därpå, för det kunde ju vara fel på det gamla jag hade liggandes hemma. Testet dagen efter gjorde det mer tydligt – ”Gravid” stod det. Den 11 oktober 2013, på vår halvårsdag, berättade jag, alldeles för rädd att höra eller se hans reaktion, via MMS till J att jag var gravid.
När chocken lagt sig ville vi kolla upp hur långt gången graviditeten var, någonstans plus minus 4 veckor kunde vi tänka oss då en miss med p-ringen skedde runt den tidpunkten. Men det enda vi (eller jag) var helt säkra på var att kirurgisk abort vad uteslutet, det skulle bara inte ske. Våra 4 veckor fördubblades kort därefter, 8 veckor hade gått, det betydde att om jag ville göra medicinsk abort hade jag ca 30 min på mig att bestämma för då skulle den inledas. Ett samtal med J senare insåg även barnmorskan att det var för kort tid att välja mellan liv eller död, så fick vi dispens och hade helgen på oss att komma med ett besked. Den helgen pratade vi verkligen om allt, på många punkter var vi oense vilket gjorde allt jobbigare. Många tårar senare bestämde vi oss för att vi skulle bli föräldrar.
Det kändes så rätt, enligt mig som faktiskt tror på ödet anser att det inte är av en slump att jag skulle träffa J för 6 år sedan och bli tillsammans med honom, till att bara vara vänner, till att bli en av mina bästa vänner, till att bli tillsammans igen och nu på vår halvårsdag får vi veta att jag är gravid. I mina öron låter det väldigt mycket som ödet. Vi skulle bli mamma och pappa tillsammans, det kändes så rätt.
Glädjen över vårt beslut bestämde vi oss för att hålla väldigt hemligt fram till efter vecka 12, då ville vi ha ett roligt sätt att berätta för våra familjer. Men det får bli ett separat inlägg inom kort.
Inför ultraljudet var vi både förväntansfulla och lite rädda, ingen vill höra att något är fel. Allt såg som tur var bra ut och sköterskan kunde med största säkerhet säga att det var en pojke, vilket gjorde blivande pappa extra glad 🙂 Dock ville den lille inte ge oss en bra bild men att se hur mycket han egentligen rörde sig där inne (jag hade ännu inte känt några rörelser) var häftigt. Min lilla bebis ligger där inne och gör kullerbyttor medan han bakas klart. Det var efter det ultraljudet som allt blev hundra procent verkligt.
Första bilden på vårt lilla mirakel
