Just nu befinner sig mina kollegor i Barcelona på konferensresa, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir avundsjuk när jag ser alla uppdateringar på sociala medier. Och här sitter jag, ensam hemma med Leo ikväll igen. Vaggar en gnällig bebis, matar, vaggar lite till. Trots att energin egentligen inte finns där. Ja, jag hade gärna följt med på den resan, om man nu får ändra sig i efterhand.
Dagens planer sprack och känner mig därför lite nere, att bara sitta hemma har den effekten på mig. Att vara ensam har den effekten på mig. Samtidigt som jag aldrig är ensam då jag alltid är med Leo, så har jag nog faktiskt aldrig känt mig så ensam som jag gör nu när jag är mamma. Man exkluderas från det mesta och har inte mycket gemensamt med andra längre. Att prata om mammasaker är svårt när ens umgänge inte förstår en, vilket såklart är förståeligt. Det är inte bara att hänga med överallt längre då allt måste vara bebisvänligt. Bara tanken att gå ut en kväll utan Leo ger mig skuldkänslor, varför vet jag inte. Detta var jag inte helt beredd på innan Leo föddes, att jag skulle känna såhär. Att det skulle tära på alla möjliga relationer i mitt liv. Samtidigt är ju Leo det bästa som någonsin hänt mig, därför gör det mig så ledsen att jag inte kan njuta fullt ut.
Oavsett vad så gör du mitt liv till en lyckligare plats ♥
Vilken bra kommentar Ida! Jag håller med henne, jag tycker att första halvåret som nybliven mamma vara upp och ner på alla känslor. Men jag tycker också det blir bättre! Sen blir det automatisk man prioterar annorlunda när man har familj, att vara hemma blir viktigare än att äventyra men det gäller att hitta sin balans i det där 🙂 Ett tips från mig är att försöka hitta fler vänner i samma sits som du, kanske fler mammakompisar? Jag ångrade att jag inte blev tilldelad en mammagrupp, just där och då gjorde det inget men nu när jag väl har fått massa mamma kompisar och förstår vilken härlig genmenskap man delar. Skönt att kunna luta sig mot någon som verkligen förstår, som också inte tar illa upp om man måste avboka planerna i sista sekund pga barnet, trötthet eller vad nu det kan vara.
Kram på dig!
Trist att du känner så, men ja kan trösta dig med att jag tror de blir bättre. Jag har lite liknande minnen från när M var riktigt liten och i början så njöt ja inte de minsta av att göra något utan honom samtidigt som jag surade över att J, utan att känna dåligt samvete kunde vara borta lite nu som då. Galet när jag tänker på det i efterhand, men de va så jag kände och de är okej att känna som man gör.
Jag tror att man i början av mammalivet tappar bort sig själv lite, vilket gör att de kan vara svårt med gamla relationer och liknande. Man går all in för mammarollen och att vara den perfekta mamman. Men jag upplever åtminstone att jag saktat men säkert har hittat ungefär halvvägs tillbaka. Visst är ja alltid mamma, men M blir äldre och behöver egentid me andra vuxna än sin mamma och där någonstans så blir man helt enkelt tvungen att hitta tillbaka till sig själv och ens egna liv lite. Och mina vänner är helt underbara tar emot mig med öppna armar trots att jag var lite frånvarande en tid 🙂
Kram, och hoppas du får en riktigt fin dag!