Ni vet en sådan morgon där i ingenting går som planerat? En morgon där bebis är svårväckt, där bajsblöjan kommer så olägligt när man har bråttom till bussen och när regnskyddet till vagnen är spårlöst försvunnen. När vi kom till SATS var jag redan uppvärmd av alla extra turer i trappan hemma. I o med att Leo somnade så sent igår och därmed fick få timmar sömn, så var han förstås jättetrött och jag förväntande mig inget annat än en gnällig bebis, då han har så svårt att bara somna, och de första 10 minuterna blev just så. Men jag chansade och la honom i vagnens liggdel med nappen och filten att gosa med, det tog fem sekunder sen så sov han resten av passet. Att få träna utan att underhålla Leo samtidigt, eller att snälla Rosanna slapp bära honom hela passet, var en skön omväxling. Iallafall tills energin tog helt slut, resultatet av nattens dåliga sömn.
