När jag fick veta att jag var gravid var det mycket som gjorde mig rädd, hela livet skulle ju ändras och man kan aldrig veta hur det kommer att bli när något helt nytt sker. Något som jag däremot var bombsäker på var att jag skulle bli ett praktexempel på vad som händer i kroppen hos en hormonell kvinna, jag skulle rent utav bli definitionen av gravidhormoner. Jag såg framför mig litervis med tårar över skitsaker, saker som kastades hejvilt och hur min sambo inte skulle orka med mig och fly hemifrån. Mitt humör har alltid varit ganska häftigt, så självklart skulle jag bli en tickande bomb med den ökade dos hormoner i kroppen. Till min förvåning har det inte riktigt varit som jag förutspått, visst har jag haft stunder jag inte är stolt över i efterhand men vem har inte det, gravid eller inte gravid?
Idag har hormonerna inte visat sin bästa sida. Vi skulle på barnkalas och var ute i sista sekund efter presenter, när det gäller presenter är jag perfektionist. Det ska inte vara något jag köper bara för att, utan det ska vara genomtänkt och gärna något personligt. Då är sista-minuten-shopping inte något jag föredrar. Stressad över tiden och idétorkan la grunden för ett riktigt utbrott. Det slutade med att min sambo gick på kalaset utan mig och jag körde iväg förbannad och med smink i hela ansiktet blandat med tårar. Varför? För att jag envisades med att pyssla ihop personliga presenter som krävde alldeles för mycket tid och plats. Då var utrymmet i en bil utanför kalaset alldeles för litet för mig och min sambo som försökte intala mig att det jag hade skapat räckte, vilket jag tyckte var något helt idiotiskt att säga när allt i mina ögon såg hemskt ut. En riktig skitsak nu i efterhand, men i stridens hetta var hela dagen åt helvete. Kort därefter när jag lugnat ner mig skämdes jag för mycket så jag åkte istället hem med mina personliga presenter i baksätet.
För mig är det ett perfekt exempel på hur jag trodde att mina vardagliga utbrott skulle se ut. Som tur är har det inte varit så hemskt som jag trott. Vanligtvis när jag känt att det kommer att explodera har jag oftast valt att gå undan för att lugna ner mig, intalat mig själv att det är hormonerna som spökar och att det inte är verkliga problem värda att bråka över. Som gravid, med allt nytt som händer, finns det mycket att bearbeta. Det största att bearbeta för mig har varit humöret. Man får tänka på att allt som händer i kroppen är för en god sak, allt det man går igenom ger i slutändan det största i livet – ett barn.
