Vad skönt det är att få en god natts sömn, jag känner mig utvilad och fräsch i kroppen. Inte riktigt så tankarna går när blir väckt på morgonen. Att sova nu för tiden är enbart en nödvändighet för att orka, man tankar energi. Jag älskar att sova, men nätterna är inget jag ser fram emot längre. Jag vet att det inte finns någon skön sömn som väntar. Att sova med en bebis i sängen gör att jag inte kommer in i djupsömn, och trots vår stora säng så ligger jag på kanten, vilket inte ger mycket utrymme för njutning. Det är ingen skönhetssömn man får in direkt (och nog syns det på mitt trötta, bleka ansikte som inte sett smink under hela lillens livstid). Det är inte antal timmar som jag får sova som är problemet, jag får sova mycket mer än förväntat, utan det kvalitén på sömnen. Jag vaknar flera gånger per natt av en mängd anledningar – han låter, han låter för lite, han ligger för nära, kollar att han inte är för varm eller kall, jag ramlar nästan ur sängen (medan L och J båda sover utspritt som kungar).
Med tanke på sömnkvalitén så skulle det vara skönt om Leo sov i egen säng. Då behöver jag inte oroa mig att jag ska råka lägga mig på honom (därav ligger jag på kanten) och jag skulle inte vakna för minsta lilla. Eller så skulle det få en motsatt effekt. När han ligger bredvid kan jag ständigt ha koll, i egen säng skulle jag nog bara springa upp när jag nu istället bara kan öppna ögonen och se att han mår bra. Dessa beslut.. Som att välja mellan pest eller kolera. Hur gör ni andra mammor med barn i sängen/i egen säng?
