Sedan Leo föddes har han inprincip varje natt somnat vid bröstet, det har fungerat för oss (läs: ingenting annat har fungerat). Jag är väl medveten om rekommendationerna om att man inte ska amma till sömns, men jag gör hellre det än att Leo inte somnar, tanken har alltid varit att jag ska vänja bort det successivt för att han så småningom ska kunna sova själv i spjälsängen, utan närheten av mamma och pappa. Men nu verkar det nästan som att jag inte kommer behöva kämpa för att han ska somna utan bröstet, och ingen är mer förvånad än jag. Jag förväntade mig en stor kamp och mycket gnäll i avvänjningsfasen (det kanske kommer senare, så ju jinxar jag det säkert).
Efter en ny blöja och pyjamasen är på, så ammar vi i sängen, och här brukar Leo alltså somna. Men nu ammar vi en stund, han släpper taget och bara tittar på mig, sedan vänder han sig om och lägger sig med huvudet mot kudden som ligger där, och somnar! Med nappen i munnen! Han har alltså gått från att totalvägra napp till att somna med den istället för bröstet.. Jag vet inte inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag inser att nappen, och så småningom även flaskan på heltid, kommer att ersätta de mysiga (och ibland såklart skitjobbiga) stunderna när vi ammar. Det blir skönt att även J kan ge honom mat, att slippa slänga ut brösten och att slippa läckande bröst. Men som sagt så är det så mysiga stunder, som jag (oftast) inte skulle byta mot någonting i hela världen.
Jag är en väldigt känslosam människa, jag vill inte ens att Leo ska bli större nu, han får gärna förbli liten, tills jag är redo för nästa steg iallafall. Allt går för fort! Nu på nätterna när Leo vänder sig om brukar jag följa efter, när jag insett att han valt kudden som sovkompis, och pussa lite extra på honom. Det sista jag gör innan jag somnar är att pussa honom på pannan Godnatt min skatt. ♥
