Vi har en riktig liten tuffing här hemma och tur är väl det, annars hade hans mamma inte kunnat hålla tårarna borta. När det var dags för att ta sprutorna kände jag mitt hjärta dunka fortare, inte på grund av själva sprutorna för spruträdd är jag inte överhuvudtaget, men jag var riktigt nervös över vad Leos reaktion skulle bli. Ingen vill väl att ens barn ska ha ont och vara ledsen. Är han ledsen och skrikig tillräckligt länge här hemma har det hänt att vi gråtit ikapp. De två sköterskorna stack sprutorna i varsitt ben och följande två sekunder var allt tyst, skönt, det gjorde inte så ont! hann jag tänka innan det mest hjärtskärande skriket hörs från Leo. Som tur varade det i en minut, tills jag tog upp honom i famnen. Resten av dagen och kvällen har han varit lika glad som vanligt och inte visat tecken på smärta i benen. Men han har varit väldigt trött och sovit timmar i sträck. Han har sovit, varit vaken i någon minut och somnat om i famnen igen. Alldeles nyss somnade han till och med ovaggat i soffan, det har aldrig hänt så det måste bero på vaccinet. Än så länge har han klarat sig från feber enligt termometern, men han känns febrig och hängig så det är väl en tidsfråga. Att nöjd ligga ned utan att ha någon slags underhållning, utan att protestera, är inte likt vårt energiknippe vid namn Leo.
Förutom sprutorna fick lillen även den andra dosen av RotaTeq vaccinet och den vanliga kollen av längd och vikt. Han fortsätter att växa så det knakar, 6480 gram och 65,5 cm. Längden fortsätter att stiga ytterligare över kurvan medan vikten avtar lite, men inga konstigheter enligt BVC. Med tanke på hans stora aptit och att han blir nöjd av amningen så är en liten svacka, om man ens kan kallas de för det, är inget att oroa sig över.
Nu är det dags att förflytta min trötta älskling från soffan till sängen, med ett stopp på skötbordet. Sen mysa heela natten lång i sängen.
